Då var det dags igen

I morgon är det dags för andra behandlingsomgången med cellgifter. Jag hade inte riktigt tänkt på det, tror att de här dagarna när Ronnie mått bättre fått mig att stoppa undan det tråkiga långt bak i mitt undermedvetna. Det blev dock väldigt tydligt när jag efter att ha sovit idag kom upp och såg hur Ronnie mådde. Han tycker verkligen det är jobbigt att bli ”fråntagen sin frihet” som han upplever det och att återigen gå in i en fas där kroppen inte svarar som han vill. Redan idag har klumpen ni halsen och hesheten kommit, det är någon slags psykologisk reaktion på minnen från förra behandlingen som man inte riktigt förstår hur den fungerar.

Det är svårt som närstående att veta hur man ska stötta den sjuke såna här dagar… Man vill säga något, men det blir lätt klyschor som bara känns löjliga. För mig är det självklart att det här måste göras och det blir mer ett accepterande från min sida att Ronnie nu kommer vara lite mer ur spel närmaste veckan. Det är ganska lätt för mig egentligen, speciellt nu när jag landat i att det här är vår vardag. Jag behöver ”bara” ställa in mig mentalt, men jag kan aldrig förstå vad det innebär för Ronnie. Det är verkligen en sorg för honom att inte kunna leva ett vanligt liv och det gör så ont att se.

En annan sorg som blev väldigt tydlig idag var att Ronnie offentligt gick ut med att han inte kommer att kunna fortsätta arrangera Byske marknad som han tog över för att driva i våras. Han hade planer på att kunna utveckla marknaden och kanske även ordna andra evenemang här i samhället, men nu blir det inte så. Det var med stolthet han pratade om marknaden och han såg det som ett viktigt uppdrag för att kunna hålla ett litet samhälle levande. Stora delar av sin lediga tid under hela året har han jobbat med marknaden, men jag tror han har tyckt det varit värt det för att han fått så mycket positivt tillbaka.

Marknaden har varit ett återkommande samtalsämne efter vi fick besked om att Ronnie återinsjuknat och vi har mentalt hunnit både lägga ner och starta upp marknaden igen flera gånger under senaste månaden. Det definitiva beslutet kom när vi fick veta att de behandlingsfria perioderna kommer att bli väldigt korta. Ronnie har verkligen rannsakat sig själv och försökt fundera över vad han vill ägna sig åt de månader under året som han inte är i klorna på cellgifterna. Med tungt sinne har han kommit fram till att det inte är marknaden. De stunder vi alla får vara i ”frihet” vill vi kunna vara tillsammans som familj och går det så tror jag att Ronnie hellre kommer vilja satsa på att kunna jobba litegrann för att få socialt utbyte och känna sig behövd på ett annat sätt än med marknaden. Jag tror att alla kommer förstå hans beslut, men självklart känns det tungt för honom idag. Vi hoppas att någon vill ta över marknaden så den lever vidare.

Bilden för dagens inlägg är en teckning som Linn gjort och satt upp på dörren till sitt rum. Jag kunde inte illustrerat dagens känsla bättre själv.

 

Dela inlägget: Share on Facebook23Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

  1. Hej! Vilken talande bild Linn ritat många känslor som väcks när man ser den! Beklagar verkligen detta med Byske Marknad men läste och insåg att det var inte ett frivillgt val utan ett klokt val utifrån situationen! Ja jag kan könna er smärta när jag läser din blogg eller det Ronnie skriver men förstå det kan man nog inte när man inte upplevt det! Jag förlorade min bästa vän i cancer så jag levde brevid men bodde akkdeles för långt borta så vi följdes via luren men jag kan ändå inte sätta mig in i vilka dygn med smärta och sorg ni har! Tänker på er i princip varje dag! Tack ännu en gång för din underbara blogg! Kram

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*