Det går trögt nu

Det går trögt med bloggandet och jag tycker det går trögt med livet i stort också just nu. Är i en svacka igen och jag gillar det inte. Tycker att Ronnies sjukdom blivit mer påtaglig igen, den tar åtminstone ganska mycket plats. En del symtom blir bättre, men nya besvär till följd av medicinering uppkommer då och då. Gudarna ska veta att cancer inte bara innebär cancer utan för med sig en massa sidoeffekter att brottas med för den sjuke och familjen. Vi är i total otakt här hemma. Ronnie är uppe före tuppen, är snudd på manisk om dagarna och somnar i soffan före åtta de flesta kvällarna. Själv är jag trött, trött, trött. Hittar ingen energi alls och det jag tar för mig känns som ett maraton. Är konstant frusen och har ont i halsen varannan dag. Ringde faktiskt hälsocentralen angående tröttheten idag och i morgon ska jag lämna lite prover bara för att kolla att allt är okej.

Med tröttheten kommer också skörheten. Har känt mig stabil ett längre tag, men nu vacklar det igen. Kan sitta här hemma och så börjar bara tårarna rinna. Jag vet inte exakt vad jag är ledsen för, men det är väl typ allt. Att den här jävla sjukdomen förstört vår bästa tid i livet och vår framtid. Att den separerar oss som man och hustru. Att den förtar udden av glädjen med livet. Ni kan inte förstå hur svårt det är att försöka upprätthålla ett normalt liv i den situation vi befinner oss. Emellanåt går det hyfsat, men sen dyker man ner i sorgen igen.

Det som glädjer mig nu är barnen. De är mina hjältar som har kämpat sig igenom ännu en termin i skolan med superfina resultat. Jag fattar inte att de klarar det! Visst är det tufft för dem också men de är så tappra. Lukas berättade häromdagen att han hade i uppgift att på svenskan hålla ett tal. Han hade bestämt sig för att talet skulle handla om pappa och cancern. Det var något av det mest rörande och fina jag hört. Svenskaläraren hade inte heller kunnat hålla tårarna tillbaka när han framförde det. Så modigt av Lukas att dela med sig av något så personligt!

Idag började Ronnie om med cellgiftsbehandlingen. Han kommer få dropp två dagar i rad varannan vecka. Det blev en nygammal variant som kallas FLOX. Som jag har förstått det är det en kombination av Oxaliplatin och Fluorouracil. Det är samma typ av behandling som han fick 2013, men då var den förstnämnda cytostatikan i tablettform. Den behandlingen orsakade mycket biverkningar, bl. a. köldkänslighet och nervsmärtor i händer och fötter. Jag tycker också att Ronnie var mer illamående då än han varit under det här året. Han kommer att få en lägre dos nu än för 4 år sedan för att förhoppningsvis hålla biverkningarna nere. Hoppas att det funkar nu, annars vet jag inte hur man ska få stopp på cancern. Vi fortsätter att försöka hålla hoppet uppe även om det vacklar emellanåt.


 

Dela inlägget: Share on Facebook92Tweet about this on TwitterEmail this to someone

2 Comments

  1. Jag tänker ofta på er och känner att det är så oerhört tufft det som drabbat er. Man önskar att man kunde göra något för att hjälpa. Jag hoppas att ni kan ha en Bra Jul. Kramar

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*