Det kunde varit värre

När man drabbas av något svårt kan det vara tufft att stå ut. För att orka sänker man automatiskt kraven och försöker se de små ljusglimtarna mitt i allt elände. Man höjer ribban och smärtgränsen, för annars skulle man inte överleva. ”Det kunde varit värre” är ett uttryck som blivit standard här hemma. Trots att vi fått ett tungt sjukdomsbesked och vet att cancern till stor del kommer styra vårt liv framöver så kunde det faktiskt vara värre. Det låter säkert konstigt, men jag ska ge några exempel. Till att börja med lite citat från de läkarbesök vi varit på och hur vi reflekterat runt dessa i efterhand:

”Det vi sett på röntgen är någon form av cancer” –  vi vann i alla fall två månader tack vare ett ärrbråck

”Det vi hittat är återfall i din tarmcancer” – det kunde varit en okänd cancerform som man inte forskat runt

”Cancern är spridd i hela lymfsystemet” – den har i alla fall inte fått fäste i något annat organ

”Du kommer behöva cellgiftsbehandling” – de fysiska förutsättningarna är i alla fall bättre än förra gången

”Din cancer går inte att bota” – den går i alla fall hålla i schack med behandling

”Du kommer i alla fall att leva några år” – det är i alla fall inte kört än

Tror ni förstår grejen här… Att hela tiden försöka hitta de små halmstråna att gripa tag i när vinden viner så att man nästan blåser omkull. Det här tankesättet fortsätter även under behandlingen. Trots att Ronnie en del dagar är väldigt trött, andfådd och har diarréer så finns tanken där att det kunde varit värre:

”Jag mår i alla fall inte illa”.

”Jag har i alla fall god aptit”.

”Jag kan i alla fall vara ute”.

”Jag får i alla fall några dagar som jag mår bra innan det är dags för behandling igen”.

Det kan vara så att det här hör ihop med de katastroftankar man hade under den värsta chockfasen. Då tänkte man det allra värsta av allt det hemska och när det nu visat sig att man kunnat lägga undan vissa av de värsta tankarna så är ju allt annat en lättnad. Jag ska erkänna att Ronnie är bättre än mig på att se de små ljusglimtarna och det är nog tur det, det hjälper mig också att hålla hoppet uppe. Men en del dagar kan jag nästan bli förbannad på att han är sådär positiv. Det är de dagarna jag känner mig låg och ser allt nattsvart. Då finns inget hopp för mig och jag blir arg inombords när någon försöker trösta mig genom att antyda att det kunde varit värre, för jag tror inte på det. För mig kan det såna dagar inte blir värre än vad det är. Som tur är kommer de dagarna allt mer sällan och även jag kan se saker lite mer positivt, det måste jag för att orka. 

Dela inlägget: Share on Facebook35Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

  1. Hej vännen! Ja det kunde ha varit värre…? Förstår om du pendlar i den känslan.. Så klart att man alltid kan säga att det kunde ha varit värre men ingen tröst som du kan leva i varje dag…hur ska du orka varje dag att se allt positivt? Så klart att man inte orkar det varje dag! Men du är en fantastiskt stabil och varm kvinna men Det är okej att vara låg och förtvivlad och ledsen! Det är en styrka att kunna visa att man är svag ibland! Tänker på dig/er och beundrar ditt sätt att sätta ord på er situation som inte är den lättaste att leva i! Kramis

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*