En tuff tid med mycket känslor

Ronnie fick komma hem från sjukhuset dagen efter jag skrev mitt senaste inlägg. Några dagar efter han kommit hem hade vi hembesök av palliativ medicin. Det var läkare, sjuksköterska och kurator som kom. Barnen var också med på samtalet. Det var ett bra men tufft samtal. Ronnie har bestämt att han inte vill ha någon mer behandling, han vill istället försöka leva så bra som möjligt den tid som är kvar. Läkarna tänker att hans kropp inte heller orkar med någon mer behandling. Nu blir fokus på att lindra symtom och se till att den sista tiden blir så bra som möjligt för alla inblandade. Det känns så surrealistiskt att sitta och samtala tillsammans om att någon ska dö och hur förloppet kan tänkas bli, hur vi vill ha det och vilka rädslor som finns. Helt sjukt! Jag tycker ändå att barnen är oerhört kloka. De förstår allvaret i pappas sjukdom, vet att han inte vill lida i onödan och vill inget annat än att han ska ha det bra sista tiden. Även fast vi alla vetat att det kommer att sluta såhär så blir det ändå så tufft den dagen man inser att det verkligen kommer att bli så. De senaste knappa två veckorna har varit oerhört känslosamma, men det har gått i vågor. Ronnie fortsätter att vara känslomässigt stark, jag vet inte om han håller det ifrån sig för att orka eller vad det handlar om. Jag tror faktiskt han är för trött för att ens orka fundera så mycket. Han sover oerhört mycket, orkar bara vara vaken ett par timmar i stöten. Vi har fått hem en sjukhussäng som vi ställt i vardagsrummet, både för att underlätta när man ska hjälpa Ronnie men också för att han ska kunna vara med fast han ligger och vilar. Det är såklart svårt att säga hur lång tid som är kvar, det beror så mycket på om det tillstöter någon infektion eller annat men helt klart försämras han sakta med säkert. Ronnie har fortfarande viljan att vara med och få uppleva saker men blir galet trött efter en kort stund. Han orkar inte gå för egen maskin längre än kanske max 50 meter innan han måste vila, så det är rullstol som gäller när vi är ute. Syrgasen är konstant på och han blir väldigt andfådd för minsta lilla ansträngning.

Senaste veckan har Ronnies familj varit på besök. Det var meningen att de skulle kommit om ett par veckor, men Ronnie ringde själv och bad dem komma tidigare då han inte vet hur sjukdomstillståndet utvecklar sig. Det blev en intensiv vecka med mycket folk i huset, men det känns så oerhört skönt att de varit här och hunnit träffa Ronnie. Vi har varit på lite utflykter och Ronnie har fått uppleva några av de saker som han haft som mål att hinna med. Vi har skrattat och gråtit tillsammans, pratat om minnen från förr och om framtiden. Det måste såklart vara sjukt tufft för dem som bor så långt bort härifrån att hantera hela den här situationen. Jag kan säga att det var väldigt jobbigt att säga hejdå denna gång. Faktum är att vi inte vet om de ses mer igen… Även min äldste son Amin har varit hemma några dagar. Vi har ju hållit kontakten under hela Ronnies sjukdomstid och jag har informerat om läget hela tiden. Ändå blev det en oerhörd chock för Amin att träffa Ronnie. De har inte setts sedan jul och det är såklart en markant skillnad på Ronnie sedan dess. Amin fick en chockreaktion och ville inte stanna kvar här, det skulle bli för jobbigt att se Ronnie varje dag tyckte han. Kontrasten mellan den Ronnie som han haft som fadersgestalt samt förebild och den svårt sjuke Ronnie blev för stor och svår att hantera. Istället åkte han till mina föräldrar och bodde där några nätter. De hjälpte honom att komma igenom den värsta chockfasen och sedan kom han hit på besök någon dag efter. Då mådde han mycket bättre och kunde se klarare på saker och ting. Vi pratade mycket om hur Amin vill ha det här framöver, vad han vill veta och när han vill komma. Det är så lätt att glömma bort hur olika vi är i såna här situationer. Dock tycker jag det är väldigt viktigt att respektera allas olikheter och inte döma någon för hur de reagerar eller om de inte vill komma och hälsa på ”en sista gång”. Alla orkar inte, så enkelt är det och det måste få vara så. Det viktigaste tycker jag är att man inte avstår från ett besök eller ett telefonsamtal och sedan ångrar det. Säg det du vill säga nu istället så behöver du inte ångra det, för den människa som vandrat vidare kan du aldrig prata med eller möta igen.

De senaste knappa två åren har varit en mardröm. Vi har kämpat och kämpat. Nu får vi kämpa in i det sista och i ärlighetens namn hoppas jag att kampen inte blir alltför långdragen och plågsam. Det vill ingen av oss, det orkar ingen av oss.


 

 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

7 Comments

  1. Hej
    Jag har följt din blogg sporadiskt och du har verkligen satt ord på det man fått gå igenom med mannen som varit sjuk och ens barn och inte förglömma en själv som tyvärr kommer sist och det har jag fått erfara nu som varit sjukskriven med olika sysselsättningsgrader i ett halvår efter att min man gått bort i december 2017.
    Vill du finns jag här ? hör av dig när du vill! Många Kramar till er alla i familjen ❣️

  2. Det värker inom mig av sorg för er situation……. Att vara så maktlös, att inte kunna varken hjälpa eller lindra. Vi finns och vi tänker på er dagligen ovh stundligen❤️

  3. Jag vill bara skicka en Styrkekram till er. Jag vet precis hur det känns. Min syster fick veta att hennes cancer var obotlig. Det tog en vecka från det att hon fick beskedet tills hon gick bort endast 33 år gammal. Vi bodde med henne på sjukhemnet tills hon tog sitt sista andetag. Att se någon man älskar bli sämre och sämre och förberedas inför döden är en obeskrivlig känsla man inte kan förstå förrän man varit där. Vi pratade mycket minnen från barndomen sista tiden.Jag märkte att hon mådde bättre av det. När dagen var kommen så fortsatte vi prata om sånt som gjorde henne lycklig när hon var frisk,berättade hur mycket vi älskade henne och att vi kommer ses igen när det är dags. Det blev en fint insomnande
    med mycket kärlek även om det såklart var det absolut värsta jag varit med om. Ville bara dela med mig av min berättelse/Denise

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*