Ett nytt oönskat kapitel på resan

Allt började i fredags. Ronnie fick svårt att gå och kontrollera sina benrörelser, det var som att benen inte lydde honom. Efter timmars avvaktande från Ronnies sida och övertalande från min sida så åkte vi till slut in på akuten. Det var med stor möda vi tog oss från bilen in på sjukhuset. Han blev omedelbart inlagd och är fortfarande kvar på sjukhuset. Rörligheten har blivit lite bättre, men vänstra benet släpar än och det sticker samt kryper i benet.

Igår gjordes en magnetröntgen som visade förändringar på 3 kotor i ryggen (T3, T7 och T9). De två första visste vi om att det var något på, men T9 har de aldrig sagt något om tidigare. Det är än så länge oklart om det är ryggen eller tumören i höftböjarmuskeln som orsakar de symtom som Ronnie har nu, de har satt ryggspecialister i Umeå på att granska röntgenbilderna samt komma med ett utlåtande. Onkologen ska också ta sig en funderare på den behandling Ronnie får nu. Är det rätt cytostatika? Ska man stråla också? Onekligen känns det ju läskigt att cancern tar för sig trots att Ronnie är under behandling…

Under vårdtiden på sjukhuset har Palliativ medicin (tidigare AHS Viool) kopplats in (på Ronnies egen begäran) och arbetsterapeuten har levererat duschpall, toaförhöjning och rollator. Allt det här känns onekligen som ett oönskat kapitel i sjukdomsförloppet. Min känsla är att allt blir så definitivt på något sätt och sjukdomen blir så oerhört närvarande när hjälpmedel kommer in i bilden. Lite löjligt kanske eftersom jag vet att Ronnie behöver dem, men jag kan inte hjälpa att det känns som ett steg i fel riktning.

Känslan kring att Palliativ medicin kopplats in är blandad även om jag varit delaktig i Ronnies beslut. Det känns skönt eftersom de kan fungera som samordnare, rådgivare och dessutom är oerhört duktiga på smärta. Kanske kommer vi att kunna vända oss dit med det mesta och behöver inte ha så många olika kontakter. Det skulle såklart underlätta. Sen kommer den där andra känslan in runt Palliativ medicin… Ungefär samma känsla som med hjälpmedel – sjukdomen kommer närmare och det känns så mycket mer allvarligt. Jag vet att det inte behöver vara så och att jag borde veta bättre, men tanken kommer ändå. Kanske blir känslan annorlunda efter att vi haft inskrivningssamtalet med dem.

Ronnie blir kvar på sjukhuset troligen till i morgon. Vi vill gärna få något utlåtande från ryggspecialister och onkolog innan han åker hem så inte allt stannar upp bara. Själv har jag varit hemma från jobbet de här dagarna. Både för att jag är förkyld, men också för att kunna vara delaktig i vad som händer runt Ronnie nu samt kunna stötta barnen i deras funderingar. De har reagerat som tidigare – Linn med tystnad och Lukas med  viss oro, men jag tycker mig kunna se att de också reagerar över att pappa behöver stöd när han går. Det känns bra att kunna vara närvarande och fånga upp eventuella funderingar som kommer upp.


 

Dela inlägget: Share on Facebook89Tweet about this on TwitterEmail this to someone

2 Comments

  1. Så tufft Katarina och Ronnie. Visst är det tufft att behöva ha hemsjukvård. Vi hade hemsjukvård under mer än 1 år och de var en stor trygghet. De tog blodprover, gav blod, antibiotika och smärtlindring. De besparade oss många sjukhusbesök. Många kranar till er??.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*