Sitter på bussen och reflekterar

Ja, idag valde vi att ta bussen till sjukhuset i Umeå för läkarbesök. Ett himla bra beslut! Det är ca 17 mil mellan Byske och Umeå (enkel väg). Världens tråkigaste väg, i princip inga mötesfria sträckor och dessutom kryllar det av renar längs vägen nu. Ronnie orkar inte köra så långt, så det blir jag som får göra det jobbet. Att istället ta bussen blev väldigt avslappnat och skönt.

Läkarbesöket gick bra får man väl säga. Cancern har inte spridit sig vidare och den som redan finns står och stampar. Det är positivt! Att Ronnie känner sig tröttare och har upplevelsen att allt går utför beror väl dels på sjukdomen i sig, men också att kroppens depåer töms med de behandlingar han går igenom.

Han håller fast vid att inte fortsätta med den cytostatika som gör honom köldkänslig. Läkaren verkar inte heller tycka att nyttan överväger biverkningarna. Den delen av behandlingen avslutas alltså nu. Ronnie ska fortsätta med den grundcytostatika han har och så ska man pröva antikroppsbehandling med Avastin igen. Det var den medicinen som orsakade proppar i lungorna förra gången han fick den, men nu står han på så mycket blodförtunnande så risken för proppar minskar. Förutom dessa två medicinerna ska han fortsätta med Zometa som är skelettstärkande. Behandlingen blir som tidigare varannan vecka, förutom Zometa som ges en gång i månaden.

Såklart är vi medvetna om att denna behandling inte kommer att göra Ronnie frisk, det har vi vetat hela tiden. Det känns ändå bra att han kanske inte får riktigt lika mycket biverkningar och att livskvaliteten därmed förbättras. Om den här behandlingen måste avslutas så finns också ett tablettalternativ kvar. Efter det blir det knepigare. Ronnie har bett att läkaren ska hålla ögonen öppna om det finns någon forskning som skulle kunna vara aktuell för honom att ingå i, han vill så gärna kunna hjälpa andra som är i samma sits.

Dagens läkarbesök var riktigt bra, vi fick gott om tid och hann avhandla både mediciner och familjens mående. Även om Ronnies sjukdom är allvarlig och vi vet hur det kommer att sluta betyder bemötandet så mycket. En lugn och lyhörd läkare kan få allt att ändå kännas hanterbart.

Vi ska försöka leva livet nu. Inte vänta med sådant vi tänkt göra, för man vet aldrig när sjukdomen sätter stopp för det. Ronnie har skrivit ner sina tankar om att drabbas av cancer i en liten ”bok” och börjat sälja den via kontakter på Facebook till förmån för att familjen ska få resa. Jag blir helt förstummad över hur många som bidragit! Även om man mest bara hör om allt elände som händer i vårt land så ska ni veta att godheten finns där ute. När det krisar hjälper vi fortfarande både dem vi känner och helt främmande människor för att göra livet lite bättre. Tack alla underbara människor som har det goda kvar i er. Tillsammans kan vi göra så mycket och besegra det onda. ❤️


 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*