Kravlar mig sakta ur svackan

I lördags började om att jobba efter mitt ”breakdown” efter nyårshelgen. Måste väl säga att jag sakta kravlar mig upp ur min svacka, även om jag fortfarande är skör. Jobbhelgen kändes ändå okej och som tur var hade vi en riktigt bra helg på jobbet. Jag jobbade även två vardagar på slutenvårdsavdelningen förra veckan och kände stor skillnad på arbetsbelastningen jämfört med på helgen. Vardagar är det mycket mer folk, telefonen ringer typ hela tiden, det ska planeras och grejas runt patienterna. Allt stim gör mig verkligen trött! Kände mot slutet av dagarna att jag hade svårt att hålla uppe koncentrationen. Varvade veckan med ett par dagar i öppenvård och det är klart att det är en vila för huvudet jämfört med slutenvården. Jag är fortfarande ambivalent till beslut kring min arbetssituation, det finns fördelar och nackdelar med allt. Får kämpa på de här veckorna jag har fram till utvärderingen så får vi se vart jag landar.

Jag tycker att Ronnie varit lite piggare senaste veckan. Han har inte varit lika andfådd och orkat hålla sig vaken lite längre på kvällarna, men behöver fortfarande vila några timmar på dagtid. Jag börjar fundera om han ändå hade dragit på sig någon liten infektion för någon vecka sedan, eftersom han var så risig i lungorna… Han har fått göra ultraljud på buken och man hittade ingen vätska där som kunde förklara hans viktuppgång. Nu väntar vi på den nya skiktröntgen som ska göras fredag denna vecka. Sedan blir det läkarbesök i Umeå måndag 5/2 så får vi se vad som ska ske framöver. Jag känner mer och mer att vi behöver få lite klara besked kring framtiden. Man blir knäpp av att bara leva för dagen utan att veta vad man kan förvänta sig. Ovisshet är något som verkligen suger!

Något positivt är i alla fall att jag haft kontakt med Cancerkompisar angående min blogg. Jag tror att jag berättat om Cancerkompisar tidigare… Det är i alla fall en ideell organisation som finns till för oss som står bredvid någon som är cancersjuk och drivs av andra anhöriga. Genom Cancerkompisar kan man komma i kontakt med andra i samma situation, dela sina erfarenheter samt stötta varandra. Detta kan man göra genom ett slutet forum eller genom att läsa andras historier. De pushar också för forskning kring just gruppen närstående till cancersjuka för att försöka få ner sjuktalen. Jag tycker det är en fantastisk grej! Vården har inte så mycket att komma med när det gäller stöd till närstående och dessutom finns det ingen som förstår vår situation lika bra som någon som går eller har gått igenom samma sak. Man kan vara öppen och ärlig med sina tankar och känslor, den andre kommer att förstå för den har själv känt samma sak. I alla fall… Vad jag ville berätta var att Cancerkompisar sökte efter närstående som ville dela sin berättelse. Jag mailade dem och sa att jag bloggar om just det här med att leva bredvid någon som har cancer. Cancerkompisar nappade direkt och frågade om jag ville blogga hos dem också. Eftersom jag inte känner att min energi räcker till mer än en blogg så kom vi istället överens om att de skulle dela lite från min blogg på deras hemsida. Jätteroligt och samtidigt lite pirrigt att bloggen nu når ut till ännu fler personer. Jag tror det finns ett oerhört behov av den här typen av stöd till närstående och det är ett superviktigt ämne. Stötta gärna Cancerkompisar här!

Ronnie har också haft något av ett ”halleluja moment” sedan sist. Han är en sann supporter till Leksands IF sedan länge och en arbetskompis till honom har ordnat så han fått en matchtröja med spelarnas autografer på. Kanske inte mycket för världen, men gissa om han blev glad! När man lever i den situation som vi gör behövs det inte mycket för att dagen ska gå i glädjens tecken, vi nöjer oss med det lilla. Jag vill ge en stor eloge till den fine arbetskamraten Jonas samt till Mikael och Fredrik Lindgren som gjorde det möjligt! Själv föredrar jag dock det svart-gula Skellefteå AIK!


 

Dela inlägget: Share on Facebook68Tweet about this on TwitterEmail this to someone

3 Comments

  1. Som alltid, skriver du så fantastiskt bra. Du uttrycker verkligen känslor på ett sätt som inte många gör. Jättekul att cancerkompisar hittat dig och delar med sig till andra vad du skriver. Jag tror att det kan hjälpa många som sitter i samma situation som du.

    Ni finns i mina tankar. Kramar i massor

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*