3 månader av saknad

Snart har tre månader gått utan Ronnie. Det är kort tid, men känns som en evighet. Fortfarande har det inte sjunkit in, det känns som att han är bortrest och snart kommer hem. Det går såklart upp och ner känslomässigt för oss alla och när sorgen slår till så sköljer den över med full kraft. De här tre månaderna har fokus varit på att få undan allt praktiskt och att hitta tillbaka till vardagen. Vi har ordnat med begravning, gravsten, bouppteckning och att i den takt vi orkar och klarar av rensa bland Ronnies tillhörigheter.

Just det där med att avsluta en person fysiskt i hemmet är något som måste få ta sin tid. Under tiden Ronnie var sjuk tänkte jag att jag skulle vilja få bort allt så snabbt som möjligt när han väl var borta, bara sopa undan allt och glömma. Men den dagen det blev verklighet kändes det annorlunda. Hans kläder och tillhörigheter är verkligen det sista som finns av honom och då blev det viktigt att få rensa i lugn och ro samt med eftertänksamhet. Det kändes viktigt att inte göra något förhastat, fundera över vad tillhörigheterna bär på för minnen och vilken roll de spelar.

Nu kanske det låter som att jag samlat på mig en massa saker efter Ronnie som bara ska ligga kvar för att de eventuellt betyder något, men så är det inte. Det finns dock vissa klädesplagg och många saker som är så starkt förknippade med Ronnie att de måste få vara kvar. I alla fall just nu, jag är inte redo att göra mig av med dem. Även för barnen har det varit viktigt att få ha kvar vissa saker efter sin pappa. De har båda tagit klädesplagg som de bär själva nu och även någon sak som de känner starkt för. Det är först när man börjar röra i det här som polletten börjar trilla ner och processen i hjärnan börjar snurra. Det har verkligen hänt och det finns ingen återvändo.

När vardagen börjar rulla på känns det väldigt skönt. Rutiner är tryggt och bra, man har ramar att förhålla sig till. Men vardagslunken väcker också mycket känslor. Det är då det kryper fram hur mycket man lutar sig mot varandra som familj och den bortgångnes plats gapar så tom. Som vuxen märks tomrummet på många sätt. Egentligen handlar det om småsaker som att ha någon att dela ett TV-program med, någon som frågar hur man haft det under dagen, någon att bolla idéer runt presenter till barnen med, någon att känna stöd från kring frågor om regler för tonåringar. När livet rullar på reflekterar man inte över hur mycket man kommunicerar med varandra under en vanlig vecka, men nu blir det så tydligt.

För barnen upplever jag att det mer handlar om en önskan om att bara få se eller prata med pappa en enda gång till. Det handlar också om sorgen över att inte få uppleva saker tillsammans, stora eller små händelser. Saknaden över att inte få springa in och dela ett provresultat med pappa och få hans stolthet och feedback återspeglad. Vi pratar ofta om att ”det här skulle pappa sagt” eller ” det här skulle pappa gillat” och det är med glädje vi pratar om det trots att vi sörjer. Visst gråter vi ibland, men lika ofta skrattar vi och gläds åt goda minnen.

Vi har en lång process framför oss och jag vet inte riktigt hur den kommer att bli. Hittills har det gått upp och ner, återhämtningsperioden har varit lång och jag vet faktiskt inte om den är över än. I takt med att man återhämtar sig orkar huvudet börja ta in och tänka, vilket sätter igång olika reaktioner. I alla fall jag bearbetar mycket i sömnen, drömmer mycket om Ronnie. Ibland är han sjuk i drömmen, ibland frisk, ibland död. Det finns ingen logik i det, men så är det väl med sorg – ologisk men viktig.

Det som hugger till mest i hjärtat är när jag nås av besked om andra som förlorat sina nära och kära på samma sätt som vi förlorade Ronnie. Det har varit flera såna tillfällen senaste tiden och jag känner så starkt för dessa familjer som jag vet har och kommer att genomgå samma lidande som vi. Cancer är en jävla sjukdom och jag hoppas verkligen att den en dag kan besegras!

Dela inlägget: Share on Facebook148Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

  1. Som vanligt är ord för små ?. Vi håller också på rensar, del Egons föräldrars, dels ett antal barn som flyttade hemifrån i jämn ström de senare åren och till slut flyttade vi ju själva.Och håller ff på rensar, packar och sorterar. Och där bland alla förstoringar dök ditt och Ronnies bröllopskort upp! Det blev en lång stunds uppehåll ochminnesprat. Ha det så bra ni kan.❤️❤️❤️❤️

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*