De sista veckorna

Det är nu lite drygt en vecka sedan Ronnie somnade in. Fortfarande ofattbart och vi är kvar i vår lilla bubbla. Jag fick ett råd av en som gått igenom samma sak att stanna kvar i bubblan så länge jag kan för att få vila efter allt vi gått igenom. Det är nog ett bra råd. Ändå får jag lite dåligt samvete att vi inte sörjer mer. Såklart sörjer vi, men inte så mycket med tårar just nu i alla fall. Det river till lite varje gång jag påminns om att Ronnie verkligen är borta, till exempel när jag säger upp något i hans namn, rensar bort något som var hans, pratar med prästen om hur han var inför begravningen eller när dödsannonsen publicerades men mestadels tycker jag att vi pratar om ljusa minnen. Förmodligen är det bara att följa med på vågen och ta allt som det kommer. Jag ska dock erkänna att jag oroar mig lite för när reaktionen kommer och hur den kommer att vara. Det är ingen som vet. Vad jag vet är att vi i alla fall den dagen har varandra.

Jag tänkte berätta lite om hur Ronnies sista tid var. Det känns viktigt att det kommer med för att knyta ihop hans sjukdomsförlopp och för att ge en bild av hur det kan te sig både för den sjuke och för oss som står bredvid. Jag ska försöka återge det ungefär som det var, men dagarna flyter ihop lite så det kanske inte blir exakt rätt.

Man kan väl säga att Ronnie försämrades ordentligt de sista två veckorna. Orken började tryta allt mer och han behövde använda rullstol även inomhus eftersom benen inte orkade bära riktigt och balansen blev väldigt dålig. Han blev även lite typ förvirrad och forcerad, han ville så mycket mer än han orkade men kunde inte tillåta sig att acceptera det. Det blev ganska jobbigt för mig då jag var tvungen att försöka begränsa honom utan att han skulle känna sig sårad eller överkörd. Stundvis kändes det nästan som att leva med en dement, han visste inte riktigt vad han gjorde och svamlade mycket. Det visade sig då att hans blodvärde var ganska lågt, så han fick lite blod och då blev han lite mindre förvirrad. Det var dock den enda lilla förbättring man kunde se.

Ungefär en vecka innan han gick bort såg man en rejäl försämring. Han bad inte längre om att få följa med ut på promenader, var bara vaken korta stunder och slutade i princip att äta. Det han fick i sig var fruktsoppa och isglass, men han var duktig på att dricka vatten. På nätterna var han ganska orolig, fick mer ont och uppvisade tecken på ångest. Det kändes då som att vi inte ville lämna honom ensam, så vi såg till att någon fanns hos honom dygnet runt. Palliativ medicin kopplade på både smärtpump och pump med lugnande medel så att vi kunde hjälpa Ronnie att vara smärt- och ångestfri. Det var skönt att ha detta att tillgå och samtidigt lite svårt att bedöma hur mycket man skulle ge. Vi fick dock förlita oss på de råd vi fick av Palliativ medicin och försöka att avläsa hur Ronnie mådde i god tid.

De sista dygnen var han vaken till och från, drack lite, sög lite på isglass och kunde svara ja och nej på frågor. Några gånger frågade han om han var sjuk och hur det stod till med hans hälsa, jag försökte svara ärligt men ändå inte väcka en massa oro och ångest. Jag vet inte om han riktigt fattade vem jag var, ibland kändes det som han trodde att jag var läkare. Vi spelade musik som han kände igen och såg till att någon fanns nära honom hela tiden. När folk kom och besökte oss var vi noga med att berätta vilka som var där, ibland tittade han upp och hälsade på dem men ibland orkade han inte det. Ronnie ville gärna komma upp på sängkanten och helst sitta i rullstolen, men till slut var det omöjligt för oss att låta honom göra det. Det blev alldeles för tungt då han inte orkade hjälpa till något själv, dessutom fick han ont när vi behövde slita i honom. Sista typ två dygnen var han helt sängliggande och till slut tog han inte heller emot dryck.

Trots att Ronnie var så pass borta både av mediciner, tröttheten och sjukdomen i sig så hade vi flera stunder där vi som stod bredvid kunde skratta tillsammans. Det var som att han gick igenom allt han uppskattade och tyckte var viktigt i livet. Han gav oss ett ”tal” om hur vården borde utformas, pratade om fackligt arbete, tyckte sig se arbetskamrater här hemma och blev så glad över det. En gång trodde han också att min pappa var Arnold Schwarzenegger, då var det omöjligt att hålla sig för skratt. Han låg också och ”låtsades” dricka något som vi tolkade vara vin. Det kanske låter knasigt att vi hade roligt åt alla dråpligheter han sa, men det var så skönt! Han hade verkligen inga mardrömmar eller läskiga upplevelser och jag tror det var det som gjorde att vi också kunde slappna av.

Det enda som egentligen vi andra kunde se att Ronnie besvärades ordentligt av var rosslet. Ett ytligt rossel i bröstet som när han var lite vaken gjorde att han försökte hosta. Hostan utlöste smärta i ryggen och känslan av att ha något i bröstet som han inte fick upp gjorde honom orolig. Palliativa försökte medicinera mot rosslet men det hade inte så bra effekt. Det enda som fanns att göra var att ge honom mer lugnande så han fick sova, för då var han inte besvärad av det. Vi andra hörde ju rosslet ändå och i början tyckte barnen det var jobbigt, men vi fick förklara att det inte var farligt och att det var värre för oss andra än för Ronnie. De fanns med vid oss vuxnas sida hela tiden och hjälpte till med omvårdnaden av sin pappa, de ville det och tyckte att det kändes viktigt.

På eftermiddagen samma dag som Ronnie gick bort insåg jag att det nog inte skulle vara så länge kvar. Han blev alltmer svår att få kontakt med och man såg på hudfärgen att cirkulationen började bli allt sämre. Eftersom jag är sjuksköterska så hade jag ju lite koll på vad som händer när en människa närmar sig slutet. Vi samlades runt honom, men insåg att det nog kunde vara några timmar kvar. Mamma och pappa gick ut i köket, Lukas till sitt rum. Jag och Linn stannade hos Ronnie. Strax innan 18.30 hörde jag hur allt rossel bara tystnade och han började ta lätta, fina andetag. Jag sa till Linn att hon skulle hämta Lukas och när hon gick ut ur rummet så tog han sitt sista andetag lugnt och stilla. Det var såklart hjärtslitande att inse att det nu var slut på riktigt.

Personal från Palliativa kom en stund efter han somnat in och konstaterade dödsfallet samt skulle hjälpa oss att göra i ordning Ronnie. Jag hade sagt att jag absolut inte ville vara med på det, men helt plötsligt ändrade jag mig. Barnen sa att de också ville vara med att klä honom, tända ljus, plocka bort allt som hör sjukvård till och fixa i ordning så vi gjorde det tillsammans med personalen. Det kändes så fint att vi fick göra allt som vi ville ha det och sedan välkomna in andra närstående som kommit för att säga hejdå. Ronnie blev så fin, alla bekymmer var som bortblåsta från hans ansikte och han var sig så lik med ett litet leende på läpparna. Vi fick själva ringa Begravningsbyrån och göra upp en tid när de skulle hämta honom, ingen stress i sista avskedet. Sekunden när de tog med honom ut ur huset var dock fruktansvärda! Det kändes som man bara ville hämta tillbaka honom, det kändes så fel att han lämnade sitt hem och vi aldrig mer skulle få träffa honom.

Som tur var så hade vi många runt oss i den stunden. Vi kramades och grät tillsammans, ensam hade jag inte klarat det. Det kändes fint att samlas runt en kopp kaffe och prata om det som hänt och vad vi just upplevt. En del ville sitta i en stor grupp, några gick undan tillsammans och pratade. Alla fick möjlighet att göra på det sätt som kändes bäst för dem. När alla åkt hem kom tröttheten. Luften gick ur och tomheten var det enda som fanns kvar. Det kändes skönt att bara få vara själva och försöka ta in vad som just hänt.

Så var det för oss den sista tiden, men det ser säkert väldigt olika ut. Det viktigaste vi har med oss är att det i alla fall inte på något sätt var skrämmande eller obehagligt att Ronnie fick somna in hemma. Han frågade flera gånger på slutet om han var hemma och när han fick det bekräftat upprepade han flera gånger ”bra hemma”. Det tolkar jag som att han också var nöjd med att få avsluta sin resa i den trygga hemmiljön där nära och kära fanns runt honom.


 

Dela inlägget: Share on Facebook143Tweet about this on TwitterEmail this to someone

4 Comments

  1. Det olyckliga skapar tankar hos mig!Kan bara tänka mig hur mina anhöriga funderande över den eventuella framtiden för mig ! Okontaktbar och tjollerpratande i en egen värld!Men jag LEVER än!!

  2. Åh ?
    Så underbart fint och naket du beskriver slutet av Ronnies och er kamp. Ljusa fina minnen. Kärlek i oändlighet. Styrkekramar och ljus framtid till Dig och barnen ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  3. Det är som om jag hör mina egna ord. Min man lämnade mig på exakt samma sätt. Rosslig och svårt att hosta bort rosslet. Sedan, de sista sekunderna, var det som om allt klarnade i bröstet och han fick några helt vanliga andetag. För att sedan lämna oss. All kärlek till dig, jag vet exakt vad du går igenom. Min man lämnade mig o tre barn den 28 april i år.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*