Det går åt rätt håll

Torsdagen var absolut en av de värsta dagarna hittills under Ronnies sjukdomstid. Jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv, hotet om slutet blev så oerhört starkt. Jag fick igår veta att Ronnies CRP hade varit uppe på hela 380, inte konstigt att han var helt väck. Han säger själv nu också att var rädd att inte klara sig igenom den här pärsen. Nu har det i alla fall vänt tack och lov! Den nya antibiotikan verkar ha gjort susen, så alla värden har vänt åt rätt håll. Redan igår var Ronnie piggare och han orkade duscha med lite hjälp från sin privata sjuksköterska (=jag). Skönt att få fräscha upp sig när man legat och svettats i ett par dygn! Idag lät han ganska pigg på morgonen, men orken tryter fort. I eftermiddag var han väldigt, väldigt trött igen. Inte så konstigt. Det kommer väl ta ett tag att återhämta sig från det här.

På sjukhuset var de inne på att Ronnie kanske skulle kunna åka hem redan igår och få hjälp av Palliativ medicin med fortsatt vård hemma. Det är överfullt på sjukhuset, så de behövde väl alla platser de kunde få loss. Just det här hade Ronnie uttryckt oro för – att de skulle vilja skicka hem honom rätt snabbt trots att han inte orkar. Han har så svårt att stå upp för sig själv och bad mig om hjälp ifall frågan om hemgång skulle komma upp. Vi hann precis prata färdigt om det när läkaren från Palliativ medicin kom in till oss. Hon ville diskutera just det där med hemgång med oss och höra hur vi ställde oss till det innan beslut togs. Så skönt att de lyssnar in våra behov och hjälper oss i såna här frågor! Varken jag eller Ronnie kände oss trygga med hemgång innan vi sett att det vänder ordentligt, så han får stanna kvar på sjukhuset över helgen.

Idag har jag och barnen bara slappat. Vi har inte besökt Ronnie, kände att vi behövde en hel dag hemma efter allt som varit i veckan. Trots att jag tycker mig ha laddat upp batterierna ganska mycket under den tid jag jobbat deltid så märker jag hur skört det är. När något sådant här händer surplar det bara till i energidepåerna och jag blir oerhört trött. Jag har haft ganska svårt att somna och drömmer väldigt mycket. Tankarna på både nuet och framtiden börjar spinna iväg för både mig och Ronnie, säkert också för barnen också. Det positiva är att jag och Ronnie kunnat prata väldigt öppet om alla svåra frågor som uppstår och kunnat sortera ut vad vi måste reda ut själva samt vad vi behöver hjälp och stöd med. Det känns som att vi behöver göra upp en plan för hur vi vill ha det när det blir såhär kritiskt. När ska man kalla hit Ronnies familj? Är det bäst att få vård i hemmet eller på sjukhuset? Även om Ronnie verkar ta sig ur den här pärsen, så är det bra att vi är förberedda när försämringsperioder kommer. Det känns lite absurt att sitta och prata om svåra frågor som döden och planera runt den, men jag tror att vi gör rätt i att diskutera sådant innan. Nu ser vi först och främst fram emot att Ronnie får komma hem snart och så får vi ta det därifrån.


 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

5 Comments

  1. Hej Katarina!
    Jag följer din och din familjs kamp och beundrar din styrka i den svåra situation ni befinner er i.
    Hälsningar från moster Lena

  2. Mitt liv kräver mycket struktur/planering! Det BLIR MYCKET lättare och flyter på bättre! Så välkommen till klubben och bra jobbat! Lycka till båda två!!!!!

  3. Vad skönt att det vänder. Försök att ta hand om dig när du kan och får möjlighet att koppla av en stund. Inte alls konstigt att du blir trött. Det är jobbigt att leva brevid och vara i ständig jour. Bra att ni klarar av att prata med varandra om det svåra, så viktigt att prata om och våga göra det.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*