Det nya året inleds med ett break

take a break for lunch coffee or take a a vacation or leisure day off to rest

Det har legat i luften ett tag – min tilltagande trötthet, huvudvärk och som jag tidigare skrivit en riktig svacka i mitt mående. Jag har försökt hitta fysiologiska förklaringar till det, men de finns inte. Nu är det bara att bita i det sura äpplet och inse att kroppen samt huvudet inte orkar mer. Att kombinera heltids treskiftsarbete på en mycket hårt pressad slutenvårdspsykiatri med den familjesituation vi har hemma går inte längre. Inte på ett tag i alla fall om inte vissa saker förändras, både hemma och på jobbet.

Droppen som fick stressbägaren att rinna över kom på nyårsdagens morgon. Jag hade arbetat natthelg där sista natten var en hård prövning på olika sätt, vi satt inte en minut på 10 timmar (vilket i och för sig är ganska ovanligt, men ändå). Utslut och helt tom i hjärnan kliver jag innanför dörren hemma och vid köksbordet sitter Ronnie. Jag såg direkt att det var något som inte stod rätt till. Han var bedrövad över att Morris smitit när han varit på promenad med honom eftersom han har svårt att ha honom i koppel nu när han är så ostadig på benen. Ronnie brast ut i gråt när han konstaterade alla förluster han fått acceptera under sjukdomstiden. Allt från fysiska till sociala förluster. Jag är glad att han släpper ut sina känslor, men den här gången blev det spiken i kistan för mig att se honom så sårbar och alla känslor kring vår livssituation bara sköljde över mig. Jag grät mig till sömns och vaknade med stark smärta i käke och huvud efter att ha bitit ihop hårt i sömnen. Fortfarande kommer jag på mig själv att även dagtid bita ihop käkarna hårt med spänningar i huvud och nacke som följd. Ångesten och oron sitter som en geléklump i magen och virvlar upp som illamående av minsta lilla stresspåslag. Tröttheten är så oerhört påtaglig – jag sover när som helst, dag som natt (förutom att det är lite svårt att somna). Minsta lilla grej tar oerhört mycket energi av mig, energi som inte ens fanns från början. Batterierna är tomma.

Eftersom jag känt varningssignaler ett tag så hade jag funderat på olika lösningar, för jag VILL INTE vara sjukskriven! Att vara hemma på heltid är ingen vila för mig heller och jag känner en oerhörd press på mig att vara den enda som kan försörja familjen genom arbete. Jag pratade med min chef på tisdagen och förklarade läget. Tack och lov har jag en oerhört förstående chef som verkligen vill hjälpa mig att orka jobba, så vi har kommit fram till en lösning i alla fall en dryg månad framöver. Jag kommer att ha kvar mina nätter och helger samt någon enstaka kväll på slutenvården, men får varva detta med dagpass i öppenvården där tempot är lite lägre. Sjukskrev mig några dagar nu och ska börja testa det nya till veckan. Än är jag osäker på att det kommer att hålla, inte om jag mår såhär i alla fall… Men jag får ta en dag i taget och försöka komma på fötter igen.

I efterhand inser jag ju att jag borde ha dragit i nödbromsen tidigare, men det är så oerhört svårt att acceptera att man inte orkar. Ibland önskar jag att jag var en sån där person som inte bryr sig om att vara plikttrogen och skiter totalt i hur det blir om man inte dyker upp på jobbet (för såna finns överallt), men så kommer jag aldrig att bli. Tror att spärren för mig att stanna hemma blir ännu starkare då jag vet att jag kommer sjukdomen ännu närmare när jag är hemma mycket. Det är svårt att hitta andrum och inte få en massa negativ input här också. Inser att det här är ett stort problem som jag måste dras med kanske under lång tid. Att inte ha någon direkt lösning på var jag ska finna ro och återhämtning skapar också en inre stress. Hur ska jag orka om jag inte har någonstans att landa ordentligt? Som tur är verkar Ronnie förstå att jag är väldigt trött just nu men jag tror inte han förstår riktigt hur känslig jag är, likväl som jag väl inte förstår ens en bråkdel av vad han har att brottas med. Det kommer jag nog aldrig att förstå, men när vi båda är i ett dåligt mentalt läge blir det extra tufft med den ömsesidiga förståelsen. Just idag har Ronnie varit väldigt trött efter att ha fått behandling och i ärlighetens namn har det varit ganska skönt. Vi har inte behövt nöta på varandra så mycket, utan jag har ägnat mig åt mig själv och barnen. Trots att det bär emot på grund av energibrist måste jag försöka hitta små guldkorn i vardagen som kan lyfta mig lite åt rätt håll. Dagens energikick blev övningskörning med Lukas och ett besök hos Helmer & Tex.


 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*