En parkbänk och pepp från oväntat håll

I morse var jag och Linn till hälsocentralen för att träffa två psykologer för ett bedömningssamtal. Linn var måttligt glad över valet av tid (kl. 08.30) såhär mitt i sportlovet, så tröttheten var ganska framträdande i början av samtalet. Själv var jag inte heller så pigg då nattsömnen inte varit den bästa. Det blev i alla fall ett bra samtal med relevanta frågor och sund inställning från psykologernas sida. Linn var lite försiktig, men fick beröm för att hon var så duktig på att svara på en massa frågor. Vi fick ge varsin bild av Linns mående och familjens situation och när detta fördes samman visade det sig att vi hade ungefär samma syn på saker och ting.

Fokus blev egentligen känslouttryck och personer att anknyta till. De tryckte på vikten av att Linn pyser ut sina känslor lite då och då så att inte ballongen blir så utspänd så att den spricker av minsta lilla grej. Det är ju lite så det är just nu, när det väl brister så är orsaken något helt banalt egentligen. Däremellan kommer det inte så mycket känslouttryck. Så att få ballongen att pysa ut lite luft emellanåt blir en sak att jobba med.

När det gäller anknytningspersoner kommer parkbänken in. Grejen är den att Linn får väldigt starka band med de få personer hon anförtror sig åt och litar på, detta får till följd att det blir en mindre katastrof om dessa personer inte finns tillgängliga. I dessa situationer blir det svårt för Linn att komma ur det jobbiga och leder ibland till att hon inte vill gå till skolan eller inte klarar av att stanna där. Det här är såklart inte bra, så Linn behöver utöka antalet personer som hon kan vända sig till om det skulle behövas, det här gäller både hemma och på skolan. Linn fick föreställa sig en parkbänk där det satt personer som hon känner uppradade och tänka vem hon när behovet uppstår skulle gå fram till i första hand, andra hand, tredje hand osv. och utifrån detta upprätta en ”tio-i-topp-lista” på stödpersoner eller vad jag ska säga. Jag tyckte det var en så bra liknelse som blev lätt att förstå även för ett barn, så jag vill dela med mig av den. Det känns som att man kan ha nytta av det synsättet i flera olika sammanhang när man är ute efter att kartlägga personers resurser i nätverket.

Jag tycker att psykologerna var duktiga på att hålla samtalet på Linns nivå och dra paralleller samt liknelser som var lätta att förstå. Det blev inte heller allt för tungt och de växlade mellan lättare samtalsämnen och lite svårare. Som mamma tyckte jag också att jag fick bra möjlighet att ge min/vår syn på saken. Linn kommer fortsätta träffa skolkuratorn som tidigare, men hälsocentralen ska finnas där som backup ifall det behövs. De såg ingen anledning att göra några större insatser just nu och både jag samt Ronnie håller nog med där. Bra i alla fall att få denna bedömning, det känns tryggt både för oss och säkert även för skolkuratorn som ska stötta Linn.

Hemma igen så passerade jag en whiteboardtavla som vi har uppsatt i tvättstugan med viktiga saker att komma ihåg för familjen under veckan. Jag slängde ett öga mot den och såg att det stod något som jag inte sett förut. När det gick upp för mig vad som stod blev jag varm i hela kroppen…:

Rörd och stolt kan jag meddela att där står: ”Mamma du är en kämpe <3” och skrevs av Lukas igår när livet kändes ganska surt för mig. Så himla gulligt! Såna där småsaker betyder så oerhört mycket, mer än guld och diamanter. Jag hoppas att han har den här fingertoppskänslan med sig resten av sitt liv, det är en enormt fin egenskap han har. Att han sedan tog tillbaka det hela när han blev sur över att jag väckte honom för sent idag behöver vi ju inte prata om. 🙂


 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*