En tur till Jämtland

Winter Road Covered by Ice and Snow. Winter Weather Road Condition.

För snart två veckor sedan var jag på läkarbesök utifrån eventuell sjukskrivning. Det blev ett bra möte med en förstående läkare som nästan hellre undrade varför jag inte kommit tidigare. Även om jag då inte var i mitt allra sämsta mående så är jag glad att jag tog tag i det här med sjukskrivning. Att gå till läkaren när jag mår som allra sämst är inte lätt det heller, för då hade jag inte ens kunnat framföra allt jag sa. Det blev i alla fall sjukskrivning på 25% fram till i slutet av maj. Schemamässigt innebär det ju att jag får lite mer ledigt mellan passen, speciellt i samband med nattjobb. Jag tror att det är det jag behöver, men vi får se framöver hur det känns. Det finns en sida i mig som också är rädd att mer tid hemma ska tära på mig och göra det svårare att koppla bort Ronnies sjukdom.

Jag ska också börja gå i samtal hos en ny psykolog, i alla fall några gånger. Jag blev lite ställd när jag redan på första träffen med henne fick höra att ”primärvården jobbar med korta kontakter, så vi kan träffas i en kortare samtalsserie och jobba med din utmattning”. För mig låter det lite märkligt att man inte kan ha en fast och lite mer långvarig kontakt på sin hälsocentral… Jag var ganska tydlig med att mitt behov av stödsamtal kommer att vara långvarigt så att de får se till att jag har någon annan att gå till när jag inte får gå där längre. Det känns bara jäkligt tungt att hela tiden behöva börja om med nya personer. Det tar som udden av det hela och blir nästan bara jobbigt, speciellt när jag har så svårt för att be om hjälp. Min personliga uppfattning (som jag såklart framförde på hälsocentralen) är också att det är bortkastade resurser att sätta psykologer på stödsamtal, det finns många andra yrkeskategorier att anställa som kan göra det minst lika bra så kan psykologerna jobba med utredningar och sån’t. På den här hälsocentralen har de dock ”bara” psykologer att erbjuda som samtalsstöd. Ja, ja… Vi får se vad det blir av denna kontakt, men som sagt känner jag mig skeptisk.

Barnen har i alla fall sportlov nu och i början av veckan har jag och Lukas varit på en roadtrip till äldste sonen Amin som just flyttat från Dorotea till Hoting. Jag tyckte det var långt till Dorotea när han bodde där, men nu är det ytterligare ett par mil längre. Orsaken till flytten var att han ville bo där större delen av hans vänskapskrets bor och det har jag full förståelse för. Han har också större lägenhet nu och det är ju alltid skönt att ha lite mer utrymme. Amin har ibland frågat mig varför jag aldrig skriver om hur han känner kring Ronnies sjukdom i min blogg. Jag har då svarat honom att jag inte riktigt vet vad han känner. Vi har pratat om det i omgångar och kommer alltid fram till att han såklart påverkas av det periodvis precis som oss andra, men att han hanterar det genom att försöka leva sitt liv så normalt som möjligt. Amin försöker också alltid att vara positiv när det gäller Ronnies sjukdom. Vad man än berättar för honom så hittar han något hoppfullt i det. Det känns som att han har strategier för att hantera situationen och klarar det ganska bra. Jag vet ju inte hur mycket han skyddar mig från att veta exakt hur han mår, men jag tror att jag känner honom ganska bra vid det här laget så att jag skulle kunna märka om det är något som inte är bra. Det jag är lite rädd för när han bor så långt bort är att han ska känna ett utanförskap i den process vi går igenom. Kanske är det både på gott och ont att inte leva mitt uppe i svår sjukdom hela tiden, men det känns viktigt att han känner samhörighet med oss i det här. För mammahjärtat känns det tryggt att han har en öppen kommunikation med sina vänner och jag vet att de skulle ställa upp för honom när som helst om det skulle krisa.

Vi hade ett par ganska mysiga dagar i Hoting tycker jag. Som vanligt blev det lite plock, pyssel och matlagning men det tycker jag att man kan hjälpa sina utflyttade barn med när man har chansen. Mormor och morfar hade ju dragit det tyngsta lasset att hjälpa Amin med själva flytten och det är jag evigt tacksam för! Det kändes ganska bra att få rå om storpojkarna själv ett par dagar och man kommer varandra lite närmre. För att inte tala om hur nära varandra man kommer under ca 70 mils bilfärd som jag och Lukas fick tillsammans. Pojkarna var så gulliga med varandra (även om de nog inte skulle benämna det så själva), för man hörde hur de försökte ge varandra tips kring olika saker i livet. För mig blev det som att få vara inbjuden på ett ungdomligt grabbsamtal, lite häftigt för det skulle jag ju aldrig bli i vanliga fall.

Det jobbiga för mig är att komma hem igen när jag gjort något utöver det vanliga. Det är som att verkligheten slår mig på käften så fort vi kör in på gården. Jag blir irriterad på allt och får stresspåslag av allt jag ser som (jag anser) behöver göras. Ångestklumpen växer till sig i magen och pulsen börjar slå hårdare. Det är som att cancern vilar som ett lock över huset och påminnelsen om den situation vi faktiskt befinner oss i kommer omgående. Jag vill verkligen inte reagera så för det går helt klart ut över familjen, men det går bara inte att hejda. Absolut tror jag det är bra att komma hemifrån och göra lite annat som skingrar tankarna en stund, men ibland undrar jag om det verkligen är värt det när jag reagerar så här när jag kommer hem igen. Såklart kan jag inte blir sittande hemma dygnet runt, men jag måste försöka hejda den där obehagliga känslan som jag drabbas av.

Efter att ha ägnat ett par dagar åt pojkarna i början av veckan så är det dags att ägna sig lite åt Linn i morgon. Hon är kallad för psykologbedömning på hälsocentralen i morgon bitti efter att skolkuratorn signalerat att det nog behövs. Kanske att min reaktion ikväll också hänger ihop lite med det, för såklart är man lite spänd över vad de ska säga. Det känns också lite pirrigt att gå dit med henne själv, Ronnie har behandling i morgon så han kan inte följa med. Jag tycker i alla fall det känns bra att de gör en bedömning på Linn så har vi då gjort allt vi kan för att utreda om hon behöver mer hjälp än vad hon har idag. Personligen känner jag mig inte jätteorolig för henne eftersom jag tycker att det finns mycket positivt runt henne som väger upp det jobbiga, men jag överlåter opartiska och professionella personer att avgöra hur det egentligen ligger till.


 

Dela inlägget: Share on Facebook40Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*