Glad midsommar

Då var det midsommar igen. Återigen en midsommarafton med regn och rusk, tråkigt men tyvärr svårt att påverka. Vi ska fira dagen hos goda vänner i all enkelhet. Det är så det får vara nu för oss, enkelt och lugnt. Ronnie orkar inte med stoj och stim. Han är väldigt trött och det här lymfödemet som han har begränsar honom mycket. Det är svårt att hitta bra skor att ha, endast mjukiskläder fungerar att ha på och rörligheten blir väldigt begränsad. Han har fått långa kompressionsstrumpor som ska på varje morgon, det är svårt att klara själv så jag får gå upp och hjälpa honom. Det är så mycket lymfvätsla i vävnaderna att läckage uppstår på ett par ställen på benet, detta måste läggas om morgon och kväll. Han har gått upp 4 kg på en vecka och det är troligen bara vätska som samlas i kroppen

Jag har verkligen känt för Ronnie denna vecka. Det är så tydligt hur hans fysiska förmåga försämrats och nästan blir sämre från dag till dag. Om man tänker ett år tillbaka så är det en enorm skillnad. Förra midsommarafton var vi på båt med några vänner och Ronnie klättrade in på relingen. Det finns inte en chans i världen att han ens skulle komma upp på båten idag. Jag märker också att hans mentala mående är ganska dämpat. Han blir lätt frustrerad av att inte kunna vara självständig och sörjer alla förmågor som han förlorar. Idag drog Morris omkull honom när de var ute på promenad så jag tycker inte att Ronnie ska gå ut själv med hunden. Hundpromenaderna har ju varit superviktiga för Ronnie så det är helt klart tufft att acceptera.

Själv har jag också känt mig sliten i veckan, både mentalt och fysiskt. Har fått gå upp tidigt för att hjälpa Ronnie och det är mycket han behöver stöd med under dagen. Jag vill såklart hjälpa honom, men det tar på krafterna att hela tiden vara på sin vakt och finnas till hands för att hjälpa honom. Jag vill också förskona honom från alla sysslor här hemma för jag vet att han egentligen inte orkar så då kör jag på lite extra för att hinna före honom. Det sliter också på vårt förhållande att ha en slags patient- och vårdarroll.

Nästa vecka är min sista semestervecka och såklart oroar jag mig lite för hur han ska klara sig när jag inte är hemma. Jag ska också erkänna att funderingarna kring hur länge det här ska gå kommer allt oftare. Det är med blandade känslor jag tänker på det, jag önskar att Ronnie fick finnas kvar hos oss för alltid men tycker också det är hemskt att se honom lida. Barnen, eller egentligen Lukas, har också reflekterat över hur jobbigt det är att se Ronnie försämras fysiskt. Han orkar nästan inte se det. Som tur är har Lukas sitt sommarjobb varannan vecka så han får tänka på lite annat.

Trots regn, rusk och elände får man väl ändå försöka piffa upp sig lite, det är ju ändå midsommarafton.  Jag önskar er alla en trevlig sådan!


 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*