När katten är borta…

mice dancing in the kitchen. cat watching

Nu har Ronnie kommit igång med strålbehandlingen. Han fick behandling onsdag, torsdag och fredag förra veckan. Efter helgpermission ska han få de sista behandlingarna idag och i morgon och sedan är det klart. Man kör någon slags intensivbehandling för att se om smärtan kan minska och om tumörerna i ryggraden och psoasmuskeln kan dra sig tillbaka. Kan kännas lite sådär att strålbehandlingen är så kort tid, men tydligen har den effektiviserats enormt med bättre teknik så det behövs inte lika många behandlingar för att uppnå samma resultat som tidigare.

Under behandlingen bor Ronnie över på patienthotellet i Umeå, vilket innebär att jag och barnen är ensamma hemma. Uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” skulle kanske gjort sig väl till pass då (i positiv bemärkelse), men här blir det inte riktigt så. När Ronnie är borta blir det mycket tid för reflektion och funderingar både på nuet och framtiden. Vi kommer på något sätt närmare varandra, eftersom vi måste hjälpas åt för att vardagen ska flyta på när Ronnie inte är hemma och pysslar. Det han gör på dagarna i vanliga fall betyder så oerhört mycket för att avlasta mig och när han då är borta blir det en markant skillnad. Barnen är ju också på något sätt priviligierade när Ronnie är hemma hela dagarna, det är inte många barn idag som får ha en förälder hemma när de kommer hem från skolan i princip varje dag. Nu har de istället fått sköta sig ganska mycket själva eftersom jag har jobbat.

Linn säger inte så mycket, men hon har varit trött och stressad under veckan. Det är mycket i skolan nu strax innan jul och jag märker att hon inte riktigt kan strukturera sig som tidigare samt har väldigt höga krav på sig själv att prestera. Jag tror att hon precis som oss andra påverkas av vår livssituation och då får en lägre tröskel för vad hon orkar med. Det verkar svårt för henne att acceptera att hon kanske behöver sänka kraven lite och nöja sig med godkänt på proven, men hon brås väl på sin mamma… Vi som föräldrar har i alla fall gjort vårt bästa för att tala om för henne att allt hon gör är bra och att vi är stolta över henne oavsett vilken bokstav det blir i betygen.

Lukas går lite djupare i sina funderingar. Han kan se sjukdomen i ett bredare perspektiv och har uttryckt oro för hur förloppet utvecklar sig. Trots att vi varit ärliga med att läkaren sagt att prognosen inte ändrat sig nämnvärt så oroar sig Lukas för att cancern sprider sig. Jag kan inte säga att han är direkt ledsen, men lite allvarsam och lillgammal på något vis. Han har sökt mycket närhet och kontakt de här dagarna Ronnie varit borta. Lukas har också en fantastisk förmåga att känna in andras mående. Han kan komma fram och krama om mig när jag behöver det som mest utan att jag sagt något. Det fyller på energikontot.

För mig blir det också påtagligt att Ronnie är borta. Dels blir det ju en ökad press då vardagen ska flyta på och jag blir ensam med hela lasset. Men det är inte det praktiska som tar mest energi, utan tankarna som väcks när jag blir själv. Det påminner mig om hur det en dag kommer att bli och jag tänker mycket på hur jag ska klara mig själv hela tiden. Tankarna berör både det känslomässiga och det praktiska. Istället för att be om hjälp kämpar jag på ”för jag måste ju ändå klara det här en dag”.

Även om vi inte fått något slags kvitto på att Ronnies livstid förkortats så tycker jag ändå att alla i familjen utstrålar en slags oro för att det här inte går rätt väg. Inte så att vi sitter och gråter, men det kommer funderingar från alla (inklusive Ronnie själv) som tyder på att medvetenheten om att cancern en dag inte går att stoppa finns där mer påtagligt nu än tidigare. Nu sätter vi vårt hopp till att strålningen gör sitt mot smärtan och att den nya cellgiftsbehandlingen kan få stopp på den negativa utvecklingen som varit senaste tiden. Att vi sedan förbereder oss mentalt och praktiskt på den dagen när det inte går att göra mer kan väl vara både på gott och ont. Jag tycker att man kan få vara i de tankarna för att kunna känna sig lugn inför framtiden, men inte fastna i dem så att de förstör det liv vi måste leva så länge det finns hopp.


 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

2 Comments

  1. Ja. Katarina. Du beskriver så tydligt hur det kan vara som anhörig. Oron som en ständig följeslagare. Många kramar Therese

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*