Nattvak

Sitter i fåtöljen i vardagsrummet, det är mitt i natten. En bit ifrån mig ligger Ronnie i sängen och sover lugnt. Mellan oss på golvet ligger Morris och barnen kommer emellanåt och tittar in. Syrgaskoncentratorn ger ifrån sig sina puffande ljud, det hörs ett litet lätt rossel i Ronnies bröst och i högtalarna från stereon spelas Lasse Stefanz som Ronnie älskar.  Mamma och pappa sover i husvagnen ute på gården, i natt är det deras tur att sova. Läget för Ronnie har försämrats ytterligare under veckan. Han har fått pumpar med smärtstillande och lugnande mediciner. Han sover mest och de stunder han är vaken pratar han osammanhängande om det vi tror är sådant han drömmer om eller har upplevt tidigare, inget tyder på att han skulle ha några mardrömmar eller dåliga tankar. Emellanåt kommer det någon liten klar kommentar eller fråga. Det känns som han är ganska omedveten om vad som pågår, men han har vid två tillfällen frågat hur det står till med sin hälsa. Jag försöker svara ärligt utan att oroa i onödan. Vi vill att det ska vara en lugn, smärt- och ångestfri sista tid nu. Han ser ut att ha det ganska lugnt, hostar till emellanåt men sover för det mesta fridfullt. Stämningen här hemma är ganska avslappnad just nu. Vi gråter ibland, men skrattar också ganska mycket. Det känns skönt att kunna göra det. Emellanåt droppar någon vän in för att titta till oss eller kanske prata en liten stund med Ronnie. Jag vet att han uppskattar det även fast han just nu inte kan förmedla det. Alla meddelanden med hälsningar som skickas till honom via mig läser jag upp för honom även fast jag inte vet om han uppfattar det, det känns viktigt att de kommer fram både för dem som skickat dem och för Ronnie. Det blir mer och mer definitivt att slutet är nära och det väcker såklart många känslor, men på något sätt känns det ändå som lugnt. En vän var här ikväll och när vi stod tillsammans vid Ronnies säng sa hon ”det känns som mysigt på något sätt ändå att stå såhär” och jag kan bara hålla med. Det blir en speciell gemenskap på något sätt när man samlas runt den sjuke. Sakta men säkert och bit för bit bearbetar vi tillsammans med nära och kära det som komma skall. Det är tufft men måste göras och tillsammans kommer vi att klara det.


 

Dela inlägget: Share on Facebook202Tweet about this on TwitterEmail this to someone

2 Comments

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*