Oron finns där under ytan

Stackars barnen! Igår blev de rejält uppskrämda… Ronnie fick besök av sina ambulanskollegor en stund på eftermiddagen, precis när de var här kom Lukas hem från skolan. Han kom in med andan i halsen och undrade vad som hänt, hade hunnit bli riktigt orolig för pappa när han såg ambulansen stå på gården. Ryktet att ambulansen stod hos oss spred sig snabbt och nådde även Linn som precis skulle cykla hem från skolan. Hon kastade sig på cykeln och drog hem i en rasande fart, kom inrusande och frågade vad som hänt. Ni kan tro att de blev lättade över att ambulansen bara var på besök.

Det blev väldigt tydligt för mig igår att barnen också går med den där lilla konstanta oron för att något ska hända Ronnie. Den har vi alla känt av, den finns inneboende och väcks lätt till liv av små detaljer. Det är lätt att glömma bort att många andra bär på exakt samma känslor som jag, man blir lite i sin egen bubbla. Jag kan tänka mig att det var fler i vårt lilla samhälle som undrade varför ambulansen stod hos oss, det blir ju lätt spekulationer… Det känns bra att vi är öppna med hur Ronnie mår för att minska på just såna funderingar. Så ni som undrade över ambulansens närvaro i vårt kvarter igår – allt är lugnt, vi drack bara kaffe. Ett väldigt betydelsefullt kaffebesök för Ronnie, han blev oerhört glad över att de kom!

I övrigt var det en väldigt bra dag igår. Jag och Ronnie fick tillfälle att prata en hel del. Han öppnade upp sig och berättade om hur han känner och tänker, vad han oroar sig för och hur han kämpar för att hitta balans i sitt liv. Jag fick också tillfälle att fråga honom hur han vill att jag ska förhålla mig till hans varierande ork, jag vill ju inte ta ifrån honom det han kan och vill göra. Vi pratade också om framtiden och vad vi vill lägga tid och resurser på under de perioder när Ronnie är behandlingsfri, vilka drömmar han har och vad som känns viktigast att försöka förverkliga. Det är svårt att veta hur man ska tänka när man inte riktigt vet hur framtiden kommer att bli. Ska man tänka att vi måste skynda oss att göra det vi tänkt hinna med eller har vi många, många år på oss? Samtidigt kom vi fram till att det är skönt att inte veta exakt… Att få ett ”tidsbestämt straff” skulle nog stressa ihjäl oss och leda till handlingsförlamning. Vi lever på och prioriterar så gott vi kan.

Just idag prioriterar vi att fira våran Lukas som fyller 15 år! Precis som för Linn så fick han känna att cancern inte är i fokus på födelsedagen, eftersom Ronnies mående börjat vända till det bättre igen. Det känns så oerhört viktigt att sjukdomen inte tar fokus från våra barns stora dagar. Saker och ting måste få vara som vanligt.

Dela inlägget: Share on Facebook38Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

  1. Oavsett om någon familjemedlem är sjuk eller inte , skulle nog de flesta få smärre panik om de får Veta att ambulansen står på gården! Jag älskar att ni ser allt det positiva ni kan få fram i allt det här. Det negativa kan ingen ta bort… Det gäller att hitta något positivt man kan jobba vidare med. Ni är fantastiska!

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*