Resfeber bokstavligt talat

Nu är det bara 5 dagar kvar innan vi ska åka till Kroatien. Såklart har vi fått grus i maskineriet, för varför ska något bara gå lätt och ledigt för oss? Förlåt den underliggande bitterheten, men jag är så jävla trött på att vi aldrig bara få vara glada och avslappnade över någonting i livet.

Ronnie har varit lite påverkad i andningen senaste tiden. Senaste kontrollröntgen visade små nya metastaser i lungorna (i övrigt var tumörbilden ganska oförändrad), men enligt onkologen ska dessa vara så pass små att de inte kan orsaka några större problem just nu. Under veckan har det blivit allt jobbigare för Ronnie att andas. Han har blivit andfådd för minsta lilla och allt mer trött. I onsdags togs det prover och då var infektionsvärdet CRP jättehögt och han fick feber. Palliativ medicin agerade som vanligt snabbt och kom med antibiotika redan samma kväll. Igår var Ronnie helt utslagen. Han låg hela dagen, orkade inte ens äta eller gå upp och ta sin medicin mot smärta så ryggen värkte enormt. Det bestämdes att han skulle åka in på sjukhuset för fortsatt behandling, så där är han nu. Man misstänker att det är lunginflammation men också att han eventuellt fått lite hjärtsvikt, möjligen som en biverkan av cytostatikan.

Alla förväntningar inför resan har nu kastats omkull och en massa frågetecken har uppstått. Kommer vi överhuvudtaget iväg? Om Ronnie inte hinner piggna på sig – ska vi andra åka ändå? Ronnie tycker att vi andra ska åka utan honom om han inte orkar, men det känns ju jättekonstigt och jag känner i alla fall att jag skulle få lite dåligt samvete. Samtidigt vill jag inget annat än att åka. Barnen är också dubbla i det här beslutet – de är peppade på att åka, men tycker det skulle bli tråkigt att åka utan pappa. Visst har det funnits tankar på att det skulle kunna bli såhär, men jag tänkte nog att risken var liten att han skulle bli dålig eftersom det är så länge sedan han fick sista behandlingen. Han hoppade ju till och med över den sista planerade behandlingen just för att minska risken för infektion. Vi har både innan vi bokade resan och  ända sedan det blev bestämt att vi skulle åka haft en dialog med alla inblandade läkare kring Ronnies sjukdomstillstånd och blivit uppmuntrade att åka, men just nu känns det bara som att vi skulle släppt vår dröm och stannat hemma. Tyvärr har det inte varit någon idé för oss att köpa någon försäkring eller avbeställningsskydd  heller eftersom vi redan vet om Ronnies sjukdom och då gäller inte sånt.

Vi hade i alla fall ett bra samtal med Palliativ medicin idag och de peppade oss att ta dag för dag. Fem dagar kan ändå vara ganska mycket tid att återhämta sig från en infektion om man får rätt behandling. De har också planerat för vår resa och förberett medicinskt så att allt ska funka när vi åker. Det är dag för dag vi får försöka tänka och sen får vi se hur läget utvecklar sig under helgen och början av nästa vecka. Jag hoppas verkligen på det bästa, att Ronnie piggnar på sig under helgen så att vi kan få göra den här semestern tillsammans. Vi behöver den allihopa!


 

Dela inlägget: Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*