Sitter och tänker

En vecka var Ronnie hemma innan han hamnade på sjukhuset igen. Tröttheten och den ansträngda andningen har smugit sig på under veckan. I lördags morse var han så slut så han sa att det kändes som att döden var nära. Palliativa kom hit och tog prover, CRP var över 130 vilket tydde på infektion. Igen.

In på lassa, denna gång fick vi gå via akuten eftersom det var fullt på kirurgavdelningarna. Vi fick ett fantastiskt mottagande, snabbt och smidigt (mycket tack vare Palliativ medicin).  Mer prover togs och så blev det lungröntgen. Det lät inte bra på lungorna, men röntgen visade ingen vätska eller lunginflammation. Ronnie fick syrgas och då blev det lättare att andas. De ordnade på något sätt fram en plats på kirurgen så att Ronnie fick komma dit han är van att vara och personalen känner honom. Mycket värdefullt!

Blododlingen visade bakterier i blodet, oklart var de kommit ifrån. Han är fortsatt superdupertrött och behöver syrgas. De behandlar med antibiotika och infektionsvärdet har gått ner lite. Ronnie ville absolut hem idag, men tyvärr gick det inte att ordna eftersom det måste fixas med syrgas i hemmet först. Förhoppningsvis kan han komma hem i morgon.

Det känns verkligen skört nu. Ronnie är så svag, det känns som han sover mest hela tiden. Som jag skrev tidigare har jag funderat mycket över det här med jobbet senaste veckan. Den här försämringen var droppen som gjorde att jag idag ringde min chef och informerade att jag inte kommer jobba i sommar. Det får bli närståendepenning och försöka få ut så mycket som möjligt av tiden. Känslan är att det är dags att göra så för att inte ångra sig sen. Jag kan inte heller lämna Ronnie ensam när han är i det här skicket och barnen ska inte behöva vara oroliga när jag är på jobbet.

När jag kom hem från sjukhuset i afton gick jag ut och tände en brasa i vår grillring.  Jag och barnen grillade parisare och sen blev jag sittande här med mina tankar. Det har varit mycket som rört sig i huvudet idag, men mest berörd är jag över ett samtal som jag och Ronnie hade med två andra patienter vid middagsbordet på sjukhuset idag. Två patienter som är i samma sits som oss, cancer som inte går att bota och en familj som står vid sidan av. Vi var rörande överens om hur det är att befinna sig i en sån här situation. Alla känner samma saker och har alla sina sätt att tackla livet. Den ena patienten var en person som jag känner sedan innan, men jag visste inte att denne drabbats av cancer. Vi blev sittande länge efter maten och pratade om hur sjukdomen drabbar familjen. Jag fick också inblick i den sjukes perspektiv och såg hur kämpaglöden fanns i blicken trots att kroppen är så svag och behandlingsmöhligheterna små. Det berörde mig så djupt. Konstigt nog blev jag inte ledsen, istället gav det mig någon slags energi. Konstig känsla.

Jag kan inte annat än förakta sjukdomen cancer som tar livet ifrån unga människor, krossar alla drömmar som byggts upp under livstiden och stoppar föräldrar från att få ta del av sina barns stora ögonblick i livet. Plötsligt rycks allt bort och blir bara en sörja av ovisshet. Det är så jävla orättvist!


 

Dela inlägget: Share on Facebook137Tweet about this on TwitterEmail this to someone

5 Comments

  1. Det gör ont att det går så fort i sjukdomsförloppet och att livet är så orättvist. Ledsen för dig och din familj. Kram

  2. Jag känner er inte, men tittar in här varje dag. Tänker mycket på er alla och hoppas att ni får en fin tid tillsammans nu. Är inte i samma situation som ni, men ditt sätt att skriva är mycket rörande och väcker många tankar. Stora kramar! /Läsare

  3. Vet inte vad jag ska säga, finner inga ord. Men det är På riktigt jävla orättvist. Fuck cancer!!!!!
    Tänker på er
    Kram Lotta

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*