Vilken vecka…

Alla har ni säkert haft en vecka som man både vill komma ihåg och glömma. En vecka som svänger från glatt och upplyftande till något helt annat innan den är slut. En vecka där känslorna svallar, både positiva och negativa. Precis så har min vecka varit.

För mig kan vi säga att veckan började förra lördagen och inleddes i glädjens tecken. Tillsammans med mina föräldrar samt syster med familj åkte vi alla till Källan Spa & Hotell i Åmliden för att fira pappas födelsedag. Han fyllde aktningsvärda 75 år förra veckan och det ska såklart firas! Det var en trevlig vistelse på alla sätt och vis. Vi fick spabehandlingar och badade i den varma och sköna bassängen. Det bjöds på god mat och dryck samt sällskapsspel och goa skratt på kvällen. En jättebra hotellövernattning som både vi och barnen var väldigt nöjda med. Det kändes skönt att få åka hemifrån allihopa och göra något tillsammans, samtidigt var det väldigt avslappnat. Ronnie var med så gott han orkade, blev såklart ganska trött framåt kvällen men då väntade ju den sköna hotellsängen.

På söndagen åkte vi hem. Ronnie var fortsatt väldigt trött. Han hann sova en stund efter hotellfrukosten och sov sedan konstant hela vägen hem. Väl hemma var han så pass trött och slut så han fick typ panikångest bara av tanken att komma sig in i sovrummet för att kunna lägga sig. Han fick svårt att andas och blev jätteledsen. Andningen lät inte bra, det pep och jag blev faktiskt riktigt orolig. Istället för att börja diskutera vad vi skulle ta oss till så tog jag telefonen och ringde Palliativ medicin för att be om råd. Så himla skönt att ha dem tillgängliga dygnet runt, året runt så att man kan få hjälp och stöd! Ronnie fick rådet att ta lite vid behovs medicin och det lugnade sig lite, men innan kvällen hade han fått feber. Jag tog ny kontakt med Palliativa och redan samma kväll kom de och tog prover samt påbörjade antibiotikabehandling. Ronnies värden var jättedåliga, en del av de vita blodkropparna var i princip obefintliga så bacillerna kunde verkligen ta för sig obehindrat i hans kropp.

När det blev tal om antibiotikabehandling fick Ronnie välja mellan att läggas in på sjukhuset eller få behandlingen i hemmet. Såklart valde han att stanna hemma och få hjälp här. Jag har full förståelse för att hans val, det är ju alltid skönast att vara hemma när man är sjuk och på ett sätt känns det också bra att ha honom hemma. Tyvärr har det också fått lite negativa effekter på oss andra under veckan när Ronnie varit dålig. Tidigare när Ronnie behövt åka in på sjukhuset vid försämring har det blivit lite av en lättnad för oss. Vi slappnar av och vet att det finns personal som tittar till honom hela tiden. Barnen har inte heller behövt se när pappa varit som mest trött, slut och orkeslös vilket har förskonat dem en hel del från oro. Jag har kunnat jobba och känna mig trygg med det. Nu blev det inte så. Jag stannade hemma från jobbet måndag och tisdag, eftersom jag kände att jag inte skulle kunna slappna av på jobbet med Ronnie där hemma dålig och heller inte ville att barnen skulle behöva vara hemma själva och oroa sig för pappa.

På onsdagen bestämde jag mig för att jobba igen och hade då ett kvällspass. Det var egentligen första gången jag varit på jobbet och det inte känts riktigt bra. På något sätt kände jag att jag borde ha varit hemma istället och kunde inte riktigt släppa tanken på vad som hände där hemma. Så har jag aldrig tidigare känt. Även om Ronnie varit på sjukhuset har jag känt mig trygg med att barnen klarar sig och kunnat jobba på utan att tappa fokus. När jag kom hem bekräftades min känsla – jag hade behövts hemma. Båda barnen kom till mig när jag kom hem och var oroliga för pappa som varit både trött och ledsen under kvällen. Sjukdomen blir så himla påtaglig ibland och det skapar mycket tankar hos de små liven såklart. Lukas är klok, men den här kvällen sken också ledsenheten igenom. Även Linn visade att hon inte mådde bra, men hon gör det på andra sätt. Av hänsyn till hennes integritet vill jag inte gå in på hur hon gjorde just den här kvällen, men det blev en ögonöppnare för mig.

Den kvällen var det inte lätt att somna… Jag och Ronnie pratade långt in på natten och fortsatte även att byta tankar på torsdag förmiddag innan jag skulle iväg och jobba kväll igen. Det blev mest prat om hans upplevelse av sjukdomskänslan just nu, hur det ska bli framöver och hur jag ska tänka med balans mellan jobb och närvaro här hemma. Det blev en hel del tårar tillsammans den dagen. Jag blev uppringd av sköterskan från Palliativa som frågade hur JAG mådde! Ja, ni läste rätt! Hon ringde för att höra hur jag hade det utifrån att hon sett hur jobbigt Ronnie hade det kvällen innan och visste också att jag haft en dipp efter nyår. För ett par veckor sedan hände samma sak, då var det Ronnies kurator som ringde upp för att höra hur jag och barnen hade det. Det är en fantastisk känsla att bli uppmärksammad av Ronnies vårdgivare och kunna bolla tankar med dem om hur jag ska förhålla mig i den här situationen. Sådant gör att man känner sig så mycket mer delaktig och jag blir också varm i hjärtat när jag förstår att Ronnie uttryckt att han är orolig för oss andra. Det känns skönt att veta att han bollar sin oro vidare när han inte själv orkar vara det stöd han skulle vilja vara för oss.

Väl på jobbet torsdag eftermiddag tog jag mod till mig och pratade med min chef. Det blev många tårar inne hos honom och vi resonerade kring olika lösningar för att jag ska kunna jobba, men samtidigt också orka med det som är hemma och kunna känna mig lugn när jag är på jobbet. Återigen måste jag bara få berömma min chef som är så otroligt empatisk och förstående när det gäller sådant här. Det finns liksom inga problem, bara olika lösningar. Det svåra för mig är att veta vad som är bäst för mig. Jag är oerhört förvirrad och har svårt att bestämma själv vad jag ska göra. Helst önskar jag att någon bara skulle bestämma åt mig. Just nu lutar det åt att försöka få en sjukskrivning på 25% så att jag får mer tid för återhämtning. Måendet svänger, men håller sig aldrig stabilt mer än ca 3 veckor innan jag börjar dippa igen. Så går det inte att ha det i längden (ja, jag vet att jag borde fattat det tidigare men bättre sent än aldrig…). Jag har fått kontakt med en ny psykolog på hälsocentralen som jag ska börja träffa och hon ska också hjälpa mig att få en läkartid för att diskutera deltidssjukskrivning. Det känns på ett sätt befriande att ha tagit det beslutet så jag hoppas nu inte att någon läkare eller Försäkringskassan sätter käppar i hjulet för mig.

Ronnie är lite piggare idag, antibiotikan verkar ha gjort sitt och han ska fortsätta ha den över helgen. Själv ska jag ännu en helg förlusta mig på hotell. Denna gång blir det en nöjestripp till Luleå tillsammans med min fina vän Ida, utan barn eller män. Snacka om lyx-februari mitt i allt elände! Den här helgen som kommer har jag mina nuvarande och tidigare arbetskamrater att tacka för, speciellt Anna-Karin som tog initiativ till en insamling som gjorde det möjligt att komma iväg på lite egen tid. Tack! Jag ska göra mitt bästa för att koppla av och njuta, jag lovar.


 

Dela inlägget: Share on Facebook60Tweet about this on TwitterEmail this to someone

1 Comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*