Det viktiga sommarvädret

Sommarvädret har väl alltid varit en snackis, speciellt de senaste åren när vädret verkligen haft mer att önska. I år finns det verkligen inget att klaga på, möjligen i så fall att det är för varmt då. Jag tror inte vi förstår själva hur viktiga sommarmånaderna är för oss förrän vi upplevt ett par dåliga somrar i rad som i alla fall vi i Norrland fått gjort. Vi behöver ljuset och värmen för att ladda våra batterier inför den långa och mörka vintern.

Trots att vi har det som vi har det här hemma nu så blir det ändå lite lättare att stå ut när vädret är bra. Det är lättare att göra små enkla utflykter som Ronnie orkar med och när han vilar inne kan jag sitta ute och bara slappa. Jag minns förra sommaren när Ronnie också var dålig pga sina hjärtproblem. Då var det regn i stort sett varje dag och min frustration var enormt stor för att jag bara fick sitta inne hela dagarna. Vi är mycket hemmavid även nu, men det blir ändå enklare att vara lite spontan och ta vara på de ljusa stunderna när vädret är bra.

Våra dagar ser väldigt olika ut beroende på Ronnies mående. Han är väldigt trött och orkar bara vara vaken max ett par timmar i taget. Hans balans har blivit väldigt dålig och han har ramlat flera gånger. Dock har han fortfarande en stark vilja att både klara sig själv och att uppleva saker. En allt svagare kropp och en stark vilja är inte alltid en bra kombination… Det leder till att jag får vara väldigt vaksam när Ronnie är vaken för att han inte ska ramla och fördärva sig. Det blir en balansgång mellan att bevara hans integritet och självbestämmande gentemot min egen möjlighet att slappna av. Tidigare kunde jag gå upp och hjälpa honom med morgonbestyren när han vaknade vi 4-5-tiden för att sen gå och lägga mig igen när han väl var uppe. Nu vågar jag inte det, eftersom jag är så rädd att han ska ramla. Det gäller att ta vara på de stunder under dagen när Ronnie vilar och då själv också tillåta sig att vila.

Ronnie pratar mycket om saker han vill göra och det stressar mig lite. En del saker är absolut genomförbara, men när det handlar om sånt som ska ske långt hemifrån blir jag lite hispig. Dels är jag rädd att Ronnie inte ska orka för han blir galet trött när vi gör saker.  Dels är jag rädd för vad som händer om han blir försämrad om vi inte är i närheten av sjukvården. Ronnie tycker inte det är något större problem men han är inte den som tar det största ansvaret, det orkar han inte. Det blir väldigt svårt att planera saker också eftersom Ronnie är så trött och mår olika från dag till dag. Jag kan tycka det är ganska lagom med såna små utflykter som vi gjort hittills – ta en fika här och där, gå och lyssna på lite musikunderhållning, ha lite kortare besök. Det känns dock som att Ronnie vill så mycket mer och att jag är värsta bromsklossen. Så har det nog varit lite förr också i vår relation, men det känns så mycket svårare att hantera nu. Man vill ju att han ska få ut så mycket som möjligt av den sista tiden, men inte till vilket pris som helst.

Det är inte lätt att hjälpa Ronnie hitta en lagom aktivitetsnivå och samtidigt känns att han är nöjd. Både jag och palliativ medicin försöker, men det märks att han har svårt att acceptera att krafterna blir allt mindre.  Trots att han sovit sig igenom många av de aktiviteter vi gjort så säger han sig i alla fall ha behållning av dem och det är väl någonstans det viktigaste av allt.

En fika i Jävre


 

Dela inlägget: Share on Facebook64Tweet about this on TwitterEmail this to someone

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*