Veckovis försämring

rudbeckia

Ronnies mående försämras stadigt. Jag tycker nog att man ser en försämring varje vecka. Främst är det tröttheten som tar över allt mer, han är vaken kanske ca 4-6 timmar/dygn numera. Efter ungefär en timme i vaket tillstånd blir han väldigt trött och har svårt att hålla röd tråd samt hänga med i det som händer runtomkring. Aptiten har också blivit sämre och sämre, det är enklast för honom att äta typ soppor eller fil, vanlig mat växer lätt i munnen på honom. Sedan ungefär en vecka tillbaka använder vi rullstolen både inom- och utomhus. Ronnie har blivit så svag på benen och ramlat en hel del så det känns bra att ta det säkra före det osäkra. Visst är det en sorg i sig för honom att sitta i rullstol, men det är inte bara nackdelar med det. När han använder rullstolen kan jag slappna av och släppa iväg honom lite mer själv här hemma så då slipper han ha mig i hasorna hela tiden och kan utföra det han fortfarande klarar av på egen hand. Orken har dock blivit ganska mycket sämre de senaste dagarna så det är inte så mycket aktivitet på honom. Det blir någon kortare promenad då och då, inga längre utflykter. Han har haft några besök av arbetskamrater samt vänner och det uppskattar han väldigt mycket trots att han blir trött. Visst är det tråkigt att se Ronnie successivt försämras, men vi vet ju att det är den vägen det går nu. Ronnie lider i alla fall inte av smärta eller ångest. Han sover lugnt när han sover och verkar ganska tillfreds när han är vaken. Vi har regelbunden kontakt med personalen på Palliativ medicin som säkerställer att han har det så bra som möjligt. I veckan har vi haft mina föräldrar här med oss. De hjälper oss med både det ena och det andra. Skönt att få lite hjälp, men jag behöver vänja mig vid att slappna av fast andra ”sjåar”. Det är inte så lätt för mig. Palliativa har pratat med mig om mer stöd hemma, men det känns så främmande för mig än så länge och jobbigt att ha okänt folk springande här. I första hand vill jag ta hjälp av människor vi känner så får vi se hur det blir senare. Vi tar en dag i taget, just nu känns det som allt står lite och stampar.


 

Dela inlägget: Share on Facebook122Tweet about this on TwitterEmail this to someone

4 Comments

  1. Jag följer er såhär på avstånd, via din blogg. Jag har er i tankarna ofta. En stor Styrkekram till Dig, och krama om Ronnie från mig.

    <3

  2. Hej, jag önskar er att ni få så många fina ögonblick ihop som det bara går den här sista tiden. Låt inget osagt som ni vill att den andre ska veta och skapa fina minnen ihop! Kram, Tina

  3. Vilka kämpar ni är..Har följt din blogg sedan min man fick tjocktarmscancer och dina ord o tankar o familjens skändligt har gett mig en ja jag tro man kan säga ..styrka..
    Att kämpa varje dag efter den förmåga som finns..
    Jag skickar mina varmaste sommarkramar till dig och familjen ?

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*